top of page

När vårt inre säger ifrån

Rädslan för att få en panikångestattack gjorde att hjärtat bankade hårt i bröstet. Jag visste inte om jag skulle klara av detta. Jag var på väg upp för flygplanstrappan till planet med destination Spanien. Jag lämnade allt bakom mig för att börja ett nytt liv och det var i ren överlevnadsinstinkt. Fyra år tidigare hade jag plötsligt drabbats av utmattningssyndrom.

 

Innan man började tala öppet om att ”gå in i väggen” eller att drabbas av utmattningsdepression, arbetade jag inom modebranschen. Jag var 23 år och trodde jag hade funnit yrket som var menat för mig. Men utan att vara medveten om det hade jag i 5 års tid utsatt mig själv för negativ stress och alldeles för hårt arbete som snart skulle ta ut sin rätt. En dag lik alla andra, men som skulle förändra hela mitt liv var dagen då jag satt på kontoret och arbetade. Jag minns att jag blev kall- svettig och hjärtat började slå hårt. Ett fruktansvärt obehag av att inte få luft hade infunnit sig i varenda cell i kroppen och rummet blev mindre och mindre. Jag föll ihop och kördes in till akuten.

 

Från att ena dagen vara social, reslysten och med en arbetsglädje i att visa upp de senaste designkläderna till mina kunder, så satt jag nu i ett kalt rum på akuten, paralyserad av dödsångest, med tårar som en öppen flod på kinderna. Mitt enda hopp nu var en förklaring från läkaren på vad som hänt mig. Men någon förklaring fick jag aldrig.

 

Jag upplevde varken förståelse eller kunskap kring detta. Att jag precis hade haft min livs första panikångestattack och drabbats av en svår utmattningsdepression skulle jag få reda på långt senare. Eftersom det inte fanns mycket hjälp att få på den tiden, så tog det lång tid att bli frisk. I 4 år fick jag försöka lotsa mig fram bland ångest, depression, agorafobi (torgskräck) och minnesförlust, tills jag en dag av en ren händelse mötte en kvinna som arbetade med kognitiv beteende terapi. Hon hjälpte mig att förstå mina symptom och orsaken till alla år av smärta. Men hur skulle jag ta mig ur det? Ända sedan jag var liten har jag haft en enorm stark drivkraft. Jag vägrade tro på att det var så här mitt liv skulle se ut.

 

Jag bestämde mig tillslut för att göra det mest skrämmande jag kunde utsätta mig för, allt för att utmana mig själv och komma ur mitt skal. Jag sålde mina saker, sa upp min lägenhet och steg ombord på ett plan mot Spanien. Att lämna min trygghetszon för att starta ett nytt liv var det svåraste jag har gjort. Jag flyttade till en okänd plats för att finna nya drömmar och mål, och jag lyckades! Sakta utplånade jag min depression och ångest.

 

Idag är jag tillbaka i Sverige, starkare än någonsin. Jag har mitt drömyrke sedan 10 år tillbaka och lever min passion. Vad är det som gör att vårt inre säger ifrån när vi omedvetet stannar kvar för länge på fel plats, arbete eller bland fel människor. Hade jag någonsin funnit min stora passion och drömliv om det inte vore för att mitt inre plötsligt satte totalt tvärstopp med ett vasst krokben, och förde in mig på denna smärtsamma men livsviktiga resa? Är våra känslor och intuition vårt livskompass? Jag vill gärna tro det.


4 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page